ÖRJANSKOLANS HEMLIGHET           start      skriva

                                         AV                                      

                         ROLAND JOHANSSON                                                           

                                                                                                                                   Det var ju underligt, mycket konstigt, tänkte Elof då han var på väg hem från stan, efter en kväll på teatern. Det blinkade till i ett av fönstren på andra våningen på Örjanskolan. Men den var ju stängd, sedan juni. Det fanns inte mer pengar att lägga ned på denna ståtliga skola, som så många Halmstadbor gått igenom åren. Det var en rent politisk fråga, fast Elof visste knappt vad den ena  eller den andra  ville. Nu låg skolan åter mörk, tyst och bortglömd. Det skulle visst bli någon typ av verksamhet där, innan det beslutades om hela rasket skulle rivas och nya bostäder skulle träda fram i morgondagens Halmstad. Han ledde cykeln över Wrangelsleden och satte sig åter på cykelsadeln och trampade hemåt, längs Slottsmöllevägen. Han vände sig om ett par gånger till, men det var svart. Han ruskade bort tankarna i huvudet om att det var någon tokig gammal vaktmästare som glömt något kvar i somras och nu letade med ficklampa på övervåningen av den gamla skolan.

Dagen grydde. Människorna i Halmstad vaknade upp till en ny vecka. Det var snart jul och adventsljusstakarna lyste i vart fönster. Kommunalpolitiker Oscar Fahlén satt och läste Hallandsposten vid frukostbordet, klockan var bara sex. Det var grått och småregnigt utanför och han kände sig frusen och inte alls på humör. Förra veckans beslut i fullmäktige hade klubbat igenom det förslag som många invånare i staden befarade och förkastade. Att just stans äldsta skola, gamla läroverket Örjanskolan, skulle lägga ned sin verksamhet. Oscar hade varit den pådrivande kraften i förslaget och det var också han som hade högtflygande planer om ett nytt bostadsområde i staden. Han mindes tydligt dialogen mellan honom och oppositionens Ulrika Bendersson.

-         Du kan inte på fullt alvar mena att vi skall riva skolan och bygga bostäder, precis här i detta natursköna område.

-         Jo, varför inte. Det är ett mycket vackert område och det skulle kunna bli vackra små radhus, alternativs bostadsrätter för de som vill dra sig tillbaka efter långt och troget arbete i Halmstad.

-         Du är banne mig inte riktigt klok, sade en frustrerad Bendersson och ruskade på huvudet. Detta fina gamla a läroverk, med så fina anor och historia.

-         Äh! Var inte så gammalmodig och nostalgisk Ulrika. Vi måste gå framåt.

-         Fan ta dig Oscar, du kommer få ett helvete för det här, sanna mina ord.

Han lämnade sitt radhus på Vallås och begav sig med bil in mot stan. Det var grått och mörkt fortfarande. När han kom på Wrangelsbron, så slängde han ett öga på det berörda byggnadsverket. Sådant gammalt skit. Det var ju fallfärdigt. Men vad i … det var något som blinkade i fönstret, längst upp. Var där några fredsaktivister där tro. Det hade ju talats om det i en del kretsar. Nej det var ju  hon. Hans hjärta började slå fortare och han kände sig rusig. En av politikervännerna som huserade på det nedre ledet, ej i fullmäktige så att säga. Viktoria. Hon var en mörk skönhet, som han hade lagt märke till på den sista kongressen och som han träffat ett par gånger på lite olika platser i staden. Hon hade velat träffa honom, snart. Förslagsvis den gamla skolan.

Nu var hon däruppe och väntade på honom. Han kunde knappt bärga sig. Han hade en del tid på sig innan han behövde vara på arbetet. Han satte nyckeln i låset och vred om. Han steg in i den nedre hallen. Han var noga med att inte tända ljuset, utan han fiskade upp en liten nyckelficklampa och lyste diskret på trappan, dit han skulle. Det fanns ju fler än han som hade ögon på skolan, så här tidigt på morgonen. Han gick två trappor och sedan in till höger i en korridor. Det var härifrån som Viktoria ”signalerat”, Han gick med bestämda steg mot klassrummet och slet upp dörren. I samma ögonblick så slet han av sig kavajen. Här fanns ingen tid att spilla, tänkte han och slickade sig om munnen. När han kom in rummet, så var det skumt därinne. Han letade sig fram mellan stolar och bord. Han såg henne sitta på en bänk längst in i rummet.

-         Åh vad jag längtat efter detta, viskade Oscar och sträckte ut sina händer emot henne. Han tyckte att hon såg lite konstig ut, där hon satt. Huvudet verkade inte vara levande och det var inte likt Viktoria alls. Han fick en klump i magen..vad var detta…Mer hann den provocerande politikern inte tänka, förrän han kände ett våldsamt hugg i ryggen och hur blodet som pumpade ut var så varmt och fuktigt. Han föll ihop som en slocknande ros, dessa fruktansvärda rosor, var det sista han tänkte.

Det skulle dröja många timmar innan det fruktansvärda som hänt Oscar Fahlén uppdagades. Dels var det faktiskt så att den gamla skolan var stängd och igenbommad tills vidare och dels så visste man aldrig vad man hade Oscar. Han kom och gick som han ville och hans kollegor trodde att han var ute i andra affärer, som de uttryckte sig. Därför ringde heller ingen hans fru och frågade vad han befann sig, då han ofta gjorde snedsprång än här och än där, Vad frun visste, ja det visste egentligen ingen. Hon var en grå mus som aldrig syntes eller hördes. Fast det fanns andra som påstod motsatsen. Det var partikamraten Erik Larsson, som blev vittne till den makabra synen uppe i ett av klassrummen på Örjanskolan. Han hade sökt Oscar under söndagen. Men inte fått tag i honom. Det gällde ett mycket viktigt ärende. Nu stod han nere i foajén på Örjanskolan och samtalade med Poliskommissarie Walter Karmberg. Han berättade att han fattat misstanke, när han sett hans silverfärgade Jaguar stå utanför skolan, nere vid Nissan.  Han hade då tagit sig in i skolan, då den faktiskt var öppen. Synen som mötte honom var obeskrivlig. Hans kollega var fastbunden på svarta tavlan i ett av klassrummen och hela han, tavlan och katedern badade i blod. Erik hade bara rusat ut på gården och svamlat och skrikit. En förbipasserande man hade lugnat honom något, så att han kunde berätta vad som hänt. Hela området bort emot Slottsmöllan och Norre Katts Park spärrades av och polisen satte in alla resurser. Det anades vilka rubriker som skulle stå i morgondagens HP.

Mycket riktigt så blev den fruktansvärda händelsen på Örjanskolan en stor nyhet dagen efter. Polisen jobbade febrilt med vissa  spår, förhör och sammanträdde flera gånger under tisdagen. Folk på arbetet, i affärer och ute på gatan diskuterade alla vad som hänt. Alla hade teorier, men de var långt ifrån lika. En del talade om någon aktivist som ville bevara skolan, som trolig mördare. En del om någon från Oppositionen. En tredje menade på att det säkert var något svartsjukedrama, då det faktiskt var känt att den döde Oscar Fahlén vänsterprasslade med partkollegan Viktoria Andersson. Polisen hörde därför även denna berörda dam om gårdagskvällen. Men hon var inte hemma den kvällen, det hade hon alibi för. Det värsta var att det inte fanns några spår alls på skolan. Bara från Oscar själv. Mördaren var en kallblodig, men skicklig person, det var Walter Karmberg på det klara med. Komunalfullmäktige hade extramöte hela dagen. Dels för att hedra den mördade kollegan, dels för att styra upp arbetet i fullmäktige, Det var mycket att fundera på, som kommunchefen sade. Även Ulrika Bendersson var kallad till förhör. Men hon försäkrade att det var uteslutet att hon eller någon annan partikamrat skulle tagit livet av en motståndare.

-         Visserligen gillade jag inte honom, men att mörda honom… nej där gick gränsen.

-         Vet ni om han hade några fiender?

-         Ja det beror ju på.

-         Hurså, sade den förundrade poliskomisarien.

-         Ja, det var som sagt nog ingen som ville skada honom. Men att han hade många motståndare och att det fanns arga medborgare här i stan, det var väl ingen som kunde undgå.

Nej Polisen hade verkligen inte mycket att gå på. Det fanns ju ett antal olika motiv för att ta livet av denne impopuläre politiker. Men de gjorde vad de kunde, men förhören drog ut på tiden. Komunalfullmäktige krävde att Polisen tog krafttag och att de begärde förstärkning från annat håll. Polischefen i Halmstad hade förståelse för detta och påpekade dock att hela Hallandspolisen var involverad i utredningen.

-         Men herre Gud, hade Kommunchefen Gunnar Höklind sagt. Ni får väl rekrytera in folk från andra län.

-         Ja, nu är det inte tillrådligt, sade Polischefen och påpekade därmed hur det dels inte var ekonomiskt försvarbart i dessa lågkonjukturstider och dels så ville inte grannlänen släppa till något folk. De var redan underbemannade. 

-         Sköt du ditt jobb, så sköter vi ekonomin i länet, hade en arg Höklind sagt och lämnat Polishuset i vrede.

Elof Andersson hade hört av sig och sagt till polisen att han sett ljus uppe i ett fönster. Det hade liksom blinkat däruppe. Mycket besynnerligt hade Walter sagt.

-         Vi sitter nu inne med en mängd förhörsmaterial, vi har kammat av hela skolan och gården och jobbat som fan.

-         Och inget vet vi ändå, tillade Vera Uhlberg, som var hans närmaste kollega. De två var som Piff o Puff, oskiljaktiga på jobbet.

-         Nej. Det är besynnerligt. Skolan ligger ju ändå rätt öppet. Dels så går det en strandpromenad precis nedan, vid Nissan och dels så har vi Wrangelsleden, där mycket biltrafik far fram.

-         Ja, men Elof Anderssons iakttagelse verkar ju rätt intressant. Det var ju kvällen före han såg ljuset i fönstret, svarade Vera.

-         Jo, något har eller försiggår däruppe, sa Walter. Han tyckte fallet var oerhört påfrestande. På sina 35 år inom Polisen så hade han inte stött på ett sådant makabert och samtidigt jobbigt fall. Han skulle snart gå i pension och såg hellre att han hade lite lättare fall att lösa. Som tur var Vera en bra efterträdare, om hon nu blev det, det fick tiden utvisa. Men han hade i alla fall föreslagit detta till ledningsgruppen.

-         Var visade obduktionen av den döde, frågade Vera.

-         Troligtvis var det ett hugg i ryggen av en kniv, sedan halsen avskuren. Micke Gunander, var en rättsläkare med otrolig fingerspetskänsla och känd för att kunna sina saker, så det behövde de inte tvivla på.

-         Avskuren, sade någon häpet.

-         Ja, nästan i alla fall, svarade Micke kort och koncist.

Dock kom man inte fram till så mycket den eftermiddagen, utan man fick försöka att staka sig vidare, med att knacka dörr och förhöra närstående personer i omedelbar anslutning till den döde.

Dagarna som följde var resultatlösa i frågan om spår efter Oscar Fahléns baneman. Polisen hade jobbat som galärslavar, men inte ett spår fanns att presentera. Stämningen på Rådhuset var minst sagt spänt. Men arbetet måste ändå göras och möte måste hållas, trots allt. Vintern hade också kommit till Halmstad, för en gång skull. Det brukade ofta vara duggregn och småruggigt i slutet av november annars. Men nu hade det faktiskt fallit lite snö på lördagskvällen. Staden kläddes i en vit glittrig skrud, termometern sjönk under natten och så var äntligen den förväntansfulla dagen inne. Julskyltning var något som de flesta gillade. Att gå gata upp och ned och titta in i affärerna, få lite glögg och pepparkakor, en klapp till barnen och allmänt träffa lite folk. Fast Elof han tyckte det var bättre förr. Då var inga affärer öppna och tempot gick i en lugnare takt. Nu var det en sådan kommers och tingel tangel och allt började redan i slutet av oktober. Han och hans Astrid gick i alla fall Köpmansgatan fram, tillsammans med sina barnbarn och tittade in i fönstren. En tomte satt på en släde på stora torg och delade ut små paket till de små barnen. På Regnbågens cafe´fanns det nybakade pepparkakor, lussekatter och det bjöds på glögg likaså.  Det var glädje och uppsluppenhet i stan.

De tre ungdomarna Ola, Jimmy och Lina, alla i 15 årsåldern, hade också varit inne i stan och kollat. Nu gick de via Norre Katts Park hemåt längs med Nissan. De tramsade och stojade.

-         Nu kommer vi snart bort till läskiga skolan, här går ingen längre, sade Ola med tillgjord och högburen röst. Här går ingen säker heller. Liemannen tar dem alla.

-         Sluta! Lina gillade inte alls den fruktansvärda händelsen.

-         Ska vi kolla om han är hemma, sade Jimmy och tittade illmarigt på Ola.

-         Han kanske behöver hjälp med att lämna in sin lie. Sedan vek han sig och skrattade ihop med Jimmy.

-         Tyst med er, sa Lina. Inte alls lika uppåt som de båda grabbarna. Det är faktiskt väldigt obehagligt alltihop. Kan vi inte gå ett annat håll.

-         Ska vi gå tillbaka igen och gå över bron långt där borta. Vi kommer ju aldrig hem, sade Jimmy. Vi skojar ju bara, Lina. Kom här till pappa.

-         Äh! log Lina. Men vi går snabbt förbi i så fall. Lova?

-         Visst, sade Ola, som egentligen inte heller gillade det hela. Vi småspringer, jag fryser faktiskt lite.

Alla tre sprang förbi skolan i en väldig fart. Men precis innan de passerade ena byggnaden, så kunde Lina inte låta bli och kasta en blick mot porten till den byggnad, som vette ned mot Nissan. Hon stelnade till. Vad var det för något som stod i ett prång? En lång svartklädd gestalt, med en huva över ansiktet. Ansiktet! Det fanns inget ansikte, bara ett kranium därunder. Lina skrek av skräck och rusade förbi killarna med en väldig fart. De båda såg ut som levande frågetecken. De tittade emot skolan, Där fanns absolut ingenting. Vad var det med henne egentligen.

-         Tjejer, sade Ola och ruskade på huvudet där de småsprang efter den flyende tjejkompisen bort emot Örjans vall.

-         Äh hon ser i syne, sade Jimmy andfådd och trött. Han stannade upp och ropade efter Lina att stanna, men det var som förgäves. Hon sprang nog hela vägen hem till Frennarp.

Vera spände ögonen i den unga damen, som nu satt emot henne.

-         Inget trams nu, jag vill höra sanningen, inget annat.

-         Ja men det var ett skelett som stod där…i alla fall huvudet var det, snyftade Lina och såg helt förstörd ut.

-         Så så, lugnade Vera henne. Erkänn att det låter väldigt konstigt. Att det står ett skelett iklätt en gammal munkjacka vid Örjanskolan.

-         Jo…

-         Tror du på det själv?

-         Nja…Men det var det i alla fall.

-         Mycket märkligt. Det var inget annat som du såg?

-         Nej, bara det.

-         Konstigt att inte dina kompisar såg något då.

-         Dom tittade väl inte dit då, svarade Lina lite småtjurigt.

Något mer kunde hon inte få utav flickan, utan hon kunde lämna polisen. I korridoren så träffade hon Walter, han var också på väg ut.

-         Ska du också på lunch, sade han när de möttes.

-         Ja tänkte mig det, sade hon. Häng med vetja.

-         Gärna, sade Walter. Vad hade du tänkt dig?

-         Ska vi ta Fridolfs?

-         Låter bra, de har en härlig lunchbuffe´där nu,

Maten hade smakat underbart. De båda kollegorna tog en lite längre lunch denna dag. De tyckte Walter att de var värda. Så som de jobbat den sista tiden. Han hade ju knappt sett Lisbeth, sin fru.

-         Nej, Tore brukar faktiskt inte klaga, sade Vera och flinade, men nu tyckte han att några andra fick ta över.

-         Vilka andra. Walter såg uppgiven ut.

-         Jo, jag sade precis det. Men jag har funderat en del på det här fallet. Skulle det inte kunna vara något helt annat än något som har med politiken att göra.

-         Hur tänker du då?

-         Ja, något helt annat. Kanske något privat. Ouppklarade affärer. Eller…

-         Nja. Det är ju svårt att veta. Man måste ju forska lite mer, i Oscars förflutna.

-         Ja. Det var det som slog mig, sade Vera och tömde de sista dropparna ur kaffekoppen. Jag känner på mig att det är något sådant.

-         Det är inte alls fel att kolla upp honom lite mer. Han kände det största förtroendet för Vera. Ända sedan hon klampade in på hans kontor, den där vårdagen för 10 år sedan, så såg han att hon var av den rätta kalibern. Sedan verkade hon ha ett sjätte sinne också. Det var faktiskt en hel del brott som klarats upp, för att Vera kommit på logiken i det hela. Hon var liten och småmullig, men väldigt söt med det mörka lockiga håret som slingrade sig ned på ryggen. Hon kunde ta för sig hon, var Walter på det klara med.

-         Du, vi drar nu va, sade Vera. Hon kände sig stressad och full av arbetsglädje. Här skulle letas. Efter ett litet spår, kanske. Hon log vid tanken, att hon än en gång, kanske skulle få rätt. Det skulle reta de andra karlarna på stationen, som ofta skämtade med allt som hade med det kvinnliga könet att göra. Inte alls för att de var dumma eller otrevliga, men det låg en grabbig atmosfär i luften på jobbet. Det höll Walter också med om.

-         - Äh. De växer också upp. Bry dig inte Vera.

Det häll hon i och för sig med om. Inget att bry sig om.

Arvid Falk var en gammal pensionerad lärare. Den största delen hade han tillbringat på just Örjanskolan. Alla eleverna hade älskat honom, som en kompis. Ofta tog han dem med ut i det fria och hade lektioner med dem där, när det var fint väder. Ibland bjöd han alla på glass, Efter sin pension hade han ändå dykt upp på skolan då och då. Han hjälpte vissa elever som hade det lite knivigare i skolan. Han var med andra ord en ovärderlig tillgång. Nu när skolan var helt igenbommad, så kände han tomhet och förtvivlan. Begrep inte de där politikerna bättre. Örjanskolan var och förblev ett monument för den bästa skolan, i alla fall för Arvid. Ibland gick han ned till skolan ändå, trots att den var stängd. Han hade ett par nycklar kvar. Fast det visste ingen. Hans fru sade alltid att han var en tok, som gick och bar på gamla nycklar. Men Arvid bara skrattade åt det. Han förklarade att eftersom skolan ändå var stängd, så fanns det inget av värde och han var absolut inte ute efter att stjäla böcker, pennor eller stora kartor. Nu när det hemska hade hänt med den där kommunalpolitikern, så kändes det än mer frestande att gå dit och titta. Han var nyfiken på att se hur mycket som förstörts i lokalerna. Sen hade han en liten föraning om vad som kanske hänt där uppe, den hemska natten.  Det var visst i det klassrummet som han själv ibland undervisade i. Han talade om för Greta att han var tvungen att gå till biblioteket, med ett par böcker. De stängde snart och han ville skynda sig med det, för sedan kom det ett program om Snapphanarna i Sverige på TV.

                      Han närmade sig skolan och klev in på skolgården. Han stannade upp och beskådade de grandiosa byggnaderna. Han drog in en stor portion kalluft och gnuggade sina händer. Vilken skola, vilka hus, helt makalöst, sade han för sig själv. Snabbt fiskade han upp nycklarna och låste upp. Han gick in och tände sin ficklampa, den var liten och smidig. Men hade ett fantastiskt bra ljus ändå. Det var rått och kallt inne i foajén. De hade väl stängt av all ström till skolan, de jädrans beslutsfattarna. Han gick uppför den stora trappan, som låg rakt fram, för att komma upp i lektionssalarna. Det var så tyst och rofyllt i denna gamla skola. Väggarna var gedigna och tjocka. Man hörde inte biltrafiken ute från Wrangelsleden heller. Arvid kom upp till den våning, där mordet hade begåtts. Han stannade upp och lät ficklampan svepa överallt. Rädd! Nja, han tänkte efter. Här fanns säkert ingen nu. Men han kände att hjärtat började slå lite fortare. En viss spänd oro kom över honom. Så, ta det lugnt, sade han till sig själv, tyst. Bu var han framme vid klassrummet. Han tog tag i dörrvredet, tryckte ned det och öppnade dörren.

Vera satt över på jobbet. Hon hade varit borta på Gustafs och inhandlat en specialare och en Ramlösa, sedan kvickt tillbaka och in i sökandets värld igen. Men nu skulle hon iväg och göra ett besök hos någon som kanske skulle kunna lösa vissa knutar. Jenny Koller var en gammal tant som bodde på Norra Vägen, sedan många år. Hon var änka nu och levde på minnen. Mest från jobbet som städerska på just Örjanskolan. Vera hade fått höra av en bekant att vad inte Jenny visste om Örjanskolan, det var inte värt att veta. Så Vera hade bestämt träff med henne på eftermiddagen.

-         Jaså Jenny städade på skolan förr, har jag hört.

-         Jovisst, i många många år.

-         Kände hon lärarna där, eller visste ni bara vilka de var till namnet?

-         Säg du för sjutton. Hon skrattade glatt och visade upp en glugg mellan tänderna. Det såg rätt komiskt ut på den gamla gulliga tanten, tyckte Vera. Jag kände eller känner nog en hel del. Det blir så, ska  du veta.

-         Var det någon som var konstig av de anställda?

-         Konstig

-         Ja om det var någon som avvek från det vanliga mönstret, i fråga om utbildning och ansvar i skolan.

-         Nej, där var väl inget konstigt i det.

-         Ok. Visste du vem Oscar Fahlén var?

-         Å jo vars! Han gick på skolan själv. En liten kaxig yngling på den tiden.

-         Hade han några ovänner på skolan?

-         Var det någon som gillade honom?

-         Jaså han var så populär.

-         Någon lärare som du kommer ihåg särskilt?

-         Ja det var ju han. Arvid Falk. En ståtlig man må jag säga. Han var skolans eldsjäl. Omtyckt av alla, även eleverna, energisk och älskade skolan.

-         Se där, Bor han i stan nu?

-         Å ja. Han bor inte så långt ifrån skolan om jag inte minns fel. På Gamletull tror jag.

-         Då har han nära till skolan.

-         Jo då. Jenny böjde sig fram till Vera. Precis som det varit någon som kunde hört vad hon sa. Hon fortsatte viskande. Han har visst kvar nycklarna från skolan.

-         Jaså.

-         Ja och han brukar gå dit ibland då och då. Ofta om kvällarna, har jag hört.

-         Aj du. Vad ska man säga om det, sa Vera och tittade förvånat på den gamla damen. Det är ju inbrott.

-         Å nej. Han bara tittar på de gamla skolsalarna Arvid. Han är så snäll. Skulle inte ens slå ihjäl…

-         - En fluga. Nej det är väl inte så farligt. Men vet du om Arvid och Oscar var ovänner då?

-         Ja inte var de kompisar i  alla fall.

-         Jo då. Men värst var ju den där skandalen, som hände för många år sedan.

-         Jaså! Vilken då skandal? Vera kände att kanske det skulle komma något ätbart i den här historien. Jenny verkade känna till det ena och det andra.

-         Det var en flickunge som blev våldtagen i skolan av en elev, men vilken elev det fick man aldrig reda på.

-         Det var ju förskräckligt. Vad sade flickan då?

-         Hon. Hon blev psykiskt sjuk av det hela, det var en väldigt plågsam upplevelse, hade läkaren sagt efteråt.

-         Jaså. Hur då?

-         Ja hon blev illa misshandlad också. Värst var att hon fick aldrig tillbaka talförmågan igen och livet blev väl inte som det kunde blivit för henne.

-         Lever hon?

-         Det vet jag faktiskt inte, sade Jenny och serverade kaffe med nybakade scones och apelsinmarmelad. Den marmeladen har jag själv kokat, skröt tanten och plirade med ögonen mot Vera.

-         Underbart goda, sade Vera när hon tagit en tugga av brödet, med den hemlagade marmeladen. Supergott Jenny.

-         Vad heter flickan förresten?

-         Ja vad var det nu….hon funderade på om hon hade det uppskrivet någonstans. Vänta, jag skall bara kolla min lilla bok.

Efter en stund kom hon tillbaka från sovrummet med en liten svart sliten bok. En sådan man hade i skolan förr i tiden. Hon bläddrade och bläddrade, sökte och läste tyst för sig själv.

-         Här. Det måste vara hon, Gerd hette hon. Jo visst var det så. En enormt duktig elev, med bara höga betyg i alla ämnen.

-         Jaha. Men efternamnet

-         Va?

-         Hade hon inget efternamn då?

-         Jovisst. Så dum jag är. Det är ju klart som korvspad, sade hon och skrattade igen. Hon hette Falk.

Vera kände en liten klump i magen. Hon svepte kaffet och tackade Jenny så hemskt mycket för pratstunden.

-         Det var så roligt, ska du veta, sade Jenny och skrattade. Hoppas ni får fatt i den där galningen. Även om jag inte gillade den där politikern.

-         Vi gör vårt bästa. Tack och adjö.

När Vera kommit ut på trappan så tog hon upp sin mobil och ringde Walter. Det gick några signaler innan han svarade.

-         Walter. Jag har precis varit hos den där gamla damen på Norra Vägen och fått en hel del kött på benen.

-         Se där. Vad då?

-         Du Walter, vi hinner inte diskutera det nu. Men vill du göra mig en tjänst, sade vera med rapp röst.

-         Lugna dig. Ja vad ska jag göra?

-         Ring till Arvid Falk. Han står väl i katalogen. Han får komma till stationen omedelbart. Vi måste prata ett par ord med honom.

-         Nu?

-         Ja just nu. Det är viktigt. Jag förklarar sedan.

-         Ok! Jag gör så. Hej

Vera gick med raska steg bort till stationen. Kanske hon hade en tråd att följa. Men det var bara en känsla. Det var inte långt utan hon var snart framme och inne på kontoret på två röda.

-         Vera, ropade Walter.

-         Ja! Jag är på väg.

-         Arvid Falk var inte inne. Hans fru sade att han gått ut en runda.

-         Vart då.

-         Hon trodde biblioteket. Han skulle bara lämna igen ett par böcker. Men nu tyckte hon att han varit borta länge.

-         Låter inte bra, sade Vera när hon slagit sig ned i stolen mittemot Walter. Visste hon något mer?

-         Nej. Men hon tyckte det var konstigt att han inte kom hem. Han brukade aldrig vara ute så mycket nu för  tiden. Ja bara då han gick ned för att titta på sitt älskade liv.

-         Vaa

-         Han åkte ofta ned till Örjanskolan.

-         Satan! Vi måste dit. Skicka dit några bilar, men diskret.

I bilen till Örjanskolan, så förklarade Vera så gott hon kunde vad Jenny sagt åt henne. Hon förklarade också sina teorier för honom så gott han förmådde. Troligtvis så var det så att Arvid Falk var bror till den våldtagna och misshandlade Gerd Falk och därför bragt den illa sedde Oscar om livet, som troligtvis låg bakom misshandeln. Walter häpnade. Han tände en cigarett när de kom ut på Kastanjealle´n. De ville inte komma för nära skolan, så att kanske Arvid skulle upptäcka honom. Tillsammans gick de med snabba steg mot porten till den byggnad som under några dagar skakat hela Halmstad. Hoppas bara de hittade honom.

Tyst och försiktigt tog de i handtaget till skolan. Jo den var öppen. Walter vände sig om och tecknade till poliserna bakom dem att vara beredda. Så smög de båda uppför trappan. Plötsligt så hördes ett oväsende ovanför dem. De rusade upp för trappan och kom precis fram till klassrummet där Oscar mördats. Ut genom dörren rullade två karlar brottandes ut. Set var Arvid och kommunchefen Gunnar Höklind.  Vera och Walter stod skymda av en stor pelare, så han såg inte dem. Därför skrek politikern som en galning.

-         Ni är jävlar allihop. Min kära Gerd. Min syster. Ni tog alla livet av henne. Du skall få sota för det också.

-         Men snälla Gunnar. Arvid var skakad. Jag gjorde väl inte henne något.

-         Nej! Nej, du var inte där, när hon behövde det som mest, Men nu….

-         Du Gunnar, gör det inte värre nu, vädjade en uppskrämd Arvid.

-         Vad spelar det för roll nu! Röt Gunnar

-         Stopp i lagens namn, sade Walter och satte krokben för Gunnar.

Men Gunnar kom fort upp på benen igen och rusade med vredesmod mot Arvid igen, som satt utpumpad vid trappräcket. Precis när Gunnar kom störtandes med kniven i högsta hugg, så kastade han sig åt sidan. Kommunalpampen i kommunen störtade emot det dåliga trappräcket och rasade två trappor ner i stengolvet. Han dog omedelbart. Walter och Vera behövde inte ingripa. De tog hand om den chokade Arvid och överallt kom det poliser. Fast det var ju bara att ” samla ihop” resterna av den person som gäckat en hel stad. Walter bara ruskade på huvudet och tittade på Vera, som nickade förstående tillbaka. Fy sjutton vilken soppa.

Det hade förbryllat polisen att även Gerd hette Falk, men hennes bror Gunnar hade bytt efternamn och tagit föräldrargårdens namn. Det var inte förrän han sett sambandet i en elevkatalog från den tiden, som han såg vem Oscar var. Därför beslöt han att döda Oscar. Av en händelse hade han hört ett mobiltelefonsamtal mellan Oscar och Viktoria, de hade ju stämt träff. Sedan hade han sett till att hon fick andra arbetsuppgifter.

Halmstad och dess folk kunde andas ut. Men det skulle ta tid innan allt hade återgått till det normala. Det var kanske bäst att skolan ändå fick fortsätta att vara skola. Det var de flesta överens om. Händelsen hade verkligen skakat om staden. Nu var det snart Jul i alla fall. Lite ledighet och en glögg vid brasan, det satt inte fel.

-         Vi ses i morgon kväll, sade Vera.

-         Javisst ja, sade Walter. Det är ju Sanna Nielsen o Jöback i Arenahallen. Sedan ser jag gärna Familjen Uhlberg på en bit mat hemma.

-         Det gör vi gärna, sade Vera.

                                                                 SLUT